St Martin/ St Maarten
Denna lilla ö är märkligt nog delad av två länder, Frankrike och Nederländerna. Istället för att slåss om vem som skulle bestämma så kom man överens om att helt enkelt dela på landet. Historien gör gällande att två soldater skulle gå från varsin ände tills de möttes och där skulle gränsen dras. Fransmannen fick med sig vin som färdkost medan holländaren fick Genever – gissa vilken del som är störst?
Det är en trevlig ö med allt som en stackars Västindientrött europé kan önska sig i mat och prylar och annat. I vårat tycke dock alltför mycket då man dessutom är ett skatteparadis (taxfree på allt!!) så besöks ön av ett otal enorma kryssningsfartyg till brädden fyllda med bleka, minst sagt runda och penningstarka amerikaner. Dessa slussas runt i de otaliga taxfree-butikerna med guld, elektronik, parfymer och andra lyxvaror. Mellan fartygen lägrar sig lugnet några timmar till nästa båtlast…
Undviker man dessa köppalats kan man hitta allt som behövs för nästa långa etapp – vägen tillbaks över Atlanten som vi nästan lyckats förtränga. Att både vara på sista etappen, veta att det kan bli mycket jobbigt och dessutom vänta igen på reparationer och ha bråttom att komma iväg är ingen lyckad kombination för humöret. Ändå hade vi en väldigt trevlig vecka tillsammans med Sesila och den holländska båten Heavy Lady och eftersom vi hyrt bil hela veckan var det lätt att proviantera och vi gjorde många utflykter runt ön.
Åter på väg över Atlanten
Till sist fick vi i alla fall delarna till motorn installerade igen och lämnade Karibien för den här gången …?? Det fanns nu inte många båtar kvar att göra sällskap med men vi blev i alla fall en liten grupp om tre båtar som blev allt fler under vägen och som på olika sätt kommunicerade via VHF, SSB-radio och mail (via hemmavarande släkt o vänner). Eftersom vi har båda delarna höll vi kontakten med alla parter och med vädergurus på olika sätt för att få veta och meddela positionerna, att inget hände någon i gruppen och hur väder och vind såg ut för övriga. Det kändes både tryggt och roligt att hålla den dagliga pratstunden även om vi spred ut oss över havet. Mitt ute på Atlanten så korsades ändå vår kurs av Heavy Lady och under några timmar kunde vi till och med fotografera, ropa till varandra och tom skicka ”airmail” dvs en påse med tidningar och kakor mm. Annars gick dagarna en efter en med ganska bra vind, i alla fall när vi jämförde med stackars Chiqitita som hamnat i det ena stiltjebältet efter det andra och som kom fram först en dag före oss trots att de startat två veckor före…
Inte mycket bröt de dagliga rutinerna med dag resp nattvakt, radioprat, fiske och molnspaning, mat, solnedgångsdrinken och dominopartierna. Det jobbigaste var liksom vid överfarten åt andra hållet den fruktansvärt enerverande swellen efter varenda liten kuling som blåst någonstans, för länge sedan i någon helt annan del av Atlanten! Värst var det när alla dessa vågor från olika håll sammangaddade sig mot oss på en gång – då var det bara att hålla i sig och allt löst och hoppas att det snart skulle ge sig. Fast det gjorde det aldrig! Inte nog med det, det blev allt kallare ju längre vi kom mot Europa. Bada gav vi upp med redan på St Martin som hade bara 24 grader i vattnet! Kläder började vi leta fram efter några dagar och solbrännan började snart blekna (fast det tyckte de inte hemma). När vi så närmade oss Azorerna och temperaturen i luften sjunkit till ca 25 grader frös vi så mycket att yllebyxor strumpor och sjöställ plockades fram och vi rullade in oss i täcken på nattvakterna – fy så ruskigt.
Sista dagarna fick vi väldigt mycket vind i seglen, men eftersom det var åt rätt håll gick även det att acceptera (vad skulle man annars göra…). Allt som allt tog det oss 19 dygn och 2 timmar, 200 av 240 l diesel och 100 l vatten att avverka de 2420 sjömilen till Peters bar i Horta som är alla seglares mål efter Atlantkrossandet.
