Nytt land igen - Carriacou och Grenada
Vi var tvungna att vänta ytterligare några dagar på mindre vind och våghöjd för att försöka ta oss till Tobago som planerat. När vi gav oss ut igen visade sig fortfarande vädret alltför tufft för att gå mot vågor o vind i nära 90 M så vi stannade istället på Carriacou. Efter krångliga turer med tull och immigration som stängde medan vi skickades mellan alla inblandade myndighetspersoner så hittade vi en lugn hamn i Tyrrel Bay. Då det nu var för sent att fortsätta till Tobago så undersökte vi istället bussarna på ön.
Äldre dam med tårta på huvudet. Begärde 10 $ för att bli fotograferad !
Systemet är helt otroligt i hela västindien. Vart man än ska så finns alltid en buss som åker dit, för det mesta så ofta som var femte minut. Att det är en buss känner man igen dels på ljudet, dånande högtalare minst 10 min innan bussen är framme, dels på ett H på nummerskylten. I övrigt kan bussen se ut hur som helst men i allmännhet är det en minibuss i alla grader av upplösning av rost och hård körning. Har den stötdämpare får man vara glad, särskilt på guppig väg och utan varje form av fartbegränsning. Men billigt är det, 1-4 pengar hur långt man än vill åka (om man inte råkat bli ensam för då blr den genast en mycket dyrare taxi). Vill man åka med vinkar man bara vid vägkanten och förhoppningsvis finns det plats, annars åker man med ändå. Tänk om det kunde fungera så hemma!
Vi passade på att åka till varvet på öns andra sida där de typiska västindiska träbåtarna byggdes på gammalt sätt. Varvet såg tyvärr mest ut som en begravningsplats för gamla vrak men några lysande färggranna småbåtar fanns iallafall kvar och vacker utsikt var det iallafall.
Nästa etapp blev en dagsetapp ner till Prickley Bay på Grenadas södra sida över (lite vid sidan om) undervattensvulkanen som då och då ilsknar till och får ett litet utbrott. Den höll sig lugn iallafall tills vi passerat och vi fick en fin segling tillsammans med (de vann till slut!) en liten dansk båt. Prickley Bay och omgivningarna verkade mest som en exklusiv semesterort vid Medelhavet med stora muromgärdade palats. Något udda var ett av palatsen Kinas ambassad på Grenada men kanske inte så konstigt med Grenadas kommunistiska historia. Vi låg i fint sällskap med Velsheda och Bon Bon m fl.
Självklart blev det iallafall en dagsutflykt och shoppingtur till St Georges tillsammans med Bon Bon. Staden har många branta backar, stor kryddmarknad och många mysiga butiker och ett livligt gatuliv. Prisnivån var här en helt annan än vi upplevt på övriga öar och vi fyndade runt bland kläder, kryddor och souvenirer utan att bli ruinerade - riktigt roligt tyckte t o m "gubbarna". Lunchen kom promenerande när vi som vanligt beställt kyckling (finns fortfarande inget annat).
Sista etappen mot Trinidad seglade vi igen med/mot den danska båten med start före ljusningen för att hinna fram före kvällen. Vinden och vågorna hade lugnat ned sig men med motström och nästan motvind fick vi en ganska jobbig segling. Vi kom iallafall fram i tid och lyckades klämma in oss bland de hundratals båtar som redan ankrat i viken utanför marinorna. Ännu bättre blev det då vi nästa morgon lyckades få en återbudsplats vid kaj med både vatten och el. Vi började slösa direkt med duschar hårtvätt och avsaltning av båten, vilken lyx, särskilt när det är 35 grader i skuggan och nästan ingen vind.
